Olympiska Spelen, nu och då.
Imorgon börjar vinter OS i Vancouver. Eller som det mycket trevligare kallas i Norge OL, Olympiske Leker. Låter på något sätt lite mer trevligt och kamratligt, litegrann som vinter OS är platsen där vuxna människor leker med fruset vatten på diverse sätt. Vinter OS som inte på något sätt når upp till samma nivå som sommar OS, i alla fall inte för mig. Trots att jag är född och uppvuxen i Kiruna där man har snö typ 8-9 månader om året så har jag aldrig fastnat för någon vintersport, åtminstone inte att utöva själv. Nu på OS så är det inte mycket mer än Ishockeyn, tack vare alla NHL proffs, skidskyttet och kanske längdåkningen som man bryr sig om. I övrigt så är det mest olika sporter man kan följa från soffan i brist på annat, allra helst om det finns svenska medaljer att hämta. Man kan ju tex. gnaga sig igenom en curling match bara det finns en chans till ett guld. För det kan man inte komma från. Det spelar ingen större roll vilken sport det är. Bara det finns en chans för guld så kan man titta bara för den sakens skull. För det är något speciellt med OS, sommar som vinter. Då mer än någon annan gång så är det landet som är representerat via dessa aktiva. Även dom som i vanliga fall inte kollar så väldigt mycket sport kan dras med i hysterin kring evenemanget. Det blir något av en vi känsla som inte infinner sig vid andra idrotts sammanhang bortsett från fotbolls VM, som å andra sidan engagerar mer än allt annat i idrottsväg.
Men som jag skrev här ovanför. Det som kan få en att sätta sig i soffan även om inga medaljer finns att hämta är ishockeyn, skidskyttet och längdåkningen.
Utav dessa allra mest skidskyttet. en mycket bra tv sport med två olika moment som gör det hela mycket sevärt. Sen att det dessutom finns hopp om svenska medaljer, ja till och med guld, gör ju inte saken det minsta sämre. Detta är ju dessutom den sport i OS där vi har klart bäst guld chanser. Varje lopp Helen Jonsson ställer upp i så har Sverige en rejäl guld chans. Sen att jag, hon och resten av svenska folket bör vara nöjda med ett enda guld är en annan sak. Det är bara se hur det gått för vår förre stora skidskytt, Magdalena Forsberg, i hennes OS starter.
Ishockeyn är ju bara intressant av det faktum att alla NHL proffs finns med. För utan dom så har sporten noll i värde som mästerskapssport. Titta bara på VM. En urvattnad turnering som tragiskt nog spelas varje år och som inte har alla dom bästa i världen på plats. Det är ungefär som att spela ett fotbolls VM utan proffs från Europa...
Men nu när alla proffsen är med skall det bli kul att följa hockeyn. Desutom så unnar jag Peter Forsberg ett sista guld i karriären. För något SM-guld med MoDo lär han aldrig få... Men jag tror nog trots allt att sverige får nöja sig med att slåss om i bästa fall en bronsmedalj.
Längskidåkningen för ju numer inte så ofta med sig svenska medaljer som det gjorde förr. Men det är fortfarande en mycket trevlig vintersport att se. Nu är väl det enda medaljhoppet Charlotte Kalla. Många tänker då säkert slänga in sprinten där vi har medaljchans. Men jag har personligen ungefär lika höga tankar om sprinten som alla mästerskap i kortbanesimning. Det vill säga inte alls. Dom bästa av dom sämsta är dom som satsar på det, lite grann som hockey VM.
Förr hade vi ju även rejäla medaljchanser i utförsåkningen. Men nu för tiden finns där inte många hopp om medalj där helller. Inte ens med hjälp av en katabatisk vind i ryggen. En av få som har kapacitet att ta medalj i utförsåkning är Anja Pärson, och hon är en av väldigt få som jag aldrig hoppas tar medalj när hon skall till att tävla. Inte ens i OS trots att hon är svensk.
I princip alla människor har ett eller flera egna minnen från OS som dom aldrig glömmer. Dom där stunderna som var speciella, kanske inte bara för att det var det guld som bärgades. Det har såklart även jag och jag tänkte dela med mig av mina två bästa minnen från dom vinter OS som jag upplevt:
* Jörgen Pääjärvi i OS 1994 i Lillehammer. Pääjärvi som är en puckelpiståkare som i Lillehammer slutade på en 5:e plats. Många kan nog undra hur jag kan kommaihåg detta med så glada minnen. Men saken är den att han är från Kiruna. Så när det var dags för honom att tävla i finalen så fick alla som ville på skolan ledigt från lektionen för att kolla när han åkte. Det var väldigt mycket folk som tittade och hejjade där i skolan. Just där och då var han den stora lokala hjälten.
* Peter Forsbergs straffmål på Corey Hirsch från straffläggningen i OS finalen i Lillehammer 1994. Detta är i särklass det största OS minnet som jag och säkerligen många med mig har. En helt fantastisk straff i ett så avgörande läge får det mesta annat i idrottsväg att blekna i jämnförelse. Att sedan Tommy Salo var den som säkrade allt med sin straffräddning mot Paul Kariya är något som av förklarliga skäl glöms bort i sammanhanget.´
