P som i Petter

Nu är det inte mer än 5 dagar kvar till Anna kommer hem efdter nästan 5 månader på resande fot runt vårat runda klot. Skall bli otroligt skönt får jag säga. Hon har vart ute och rest sen alldeles i början av oktober. Förutom den månaden jag hade i Thailand så har jag ju bara sett henne via Skype. Som för övrigt är alldeles fantastiskt när man vill hålla kontakten med någon på andra sidan jorden utan kostnad. Så man får tacka Skype som har underlättat denna tiden avsevärt.

Men jag har ju lite att stå i nu dessa dagarna som kommer. Här hemma måste det städas.. Det ser kanske inte smutsigt ut, då jag trots allt är bra på att hålla ordning runt mig. Men dammet finns där, överallt faktiskt. Så det måste jag ta tag i. Sen så måste jag ju köpa en "Välkommen hem" present så klart. Vet redan vad det förmodligen kommer att bli. Men man måste ju iväg och fixa det också. Sen på fredag blir det att hämta upp bilen som Mathias fixat, tack Mathias!, och som jag skall köra till Stockholm i för att hämta Anna. Väl i Stockholm blir det en natt på Radisson SAS Arlandia då flyget från Tokyo inte anländer förrän efter 22 på lördagen. Det var det hotellet vi bodde på innan hon flög från Stockholm via London till Rio de Janeiro i början av Oktober. Så man kan säga att detta sluter cirkeln.

Så nu är det bara att hoppas att vädret blir bättre och att det inte fortsätter snöa så som det gjort den senaste tiden.

Nu blir det snart att lägga sig i soffan för att kolla på sprint stafetten i OS. Man har ju förhoppningar om dubbla medaljer idag, så det är bara att hålla tummarna och hoppas på det bästa.

Idag tisdag så är det Mardi Gras, eller som vi säger i Sverige fettisdagen. Det är vad vi kallar tisdagen efter Fastlagssöndagen och den sista dagen innan den kristna fastan. Fastlagssöndagen är den dagen som inleder den tre dagar långa fastlagen och som föregår den fyrtio dagar långa fastan.
I Sverige har vi som tradition att äta fettisdagsbullar, även kallad semlor. I norrland är det även denna dagen tradition att äta bruna bönor på fettisdagen, något som jag skall återkomma till lite senare. I andra länder så som i USA och England kallas denna dagen för Shrove Tuesday och där äter man pannkakor till middag.

I mitt tycke är semlor lite lätt överskattat. Detta bakverk bestående av en vetebulle fylld med mandelmassa och grädde skulle jag tro lever mer än kanske någon annat bakverk på sin tradition än hur mycket den egentligen är omtyckt. För inget annat bakverk för nog med sig den mättnad och lätta illamående efteråt än vad en fettisdagsbulle gör i motsats till hur gott den egentligen smakar. Efteråt så undrar man alltid vad det skulle vara bra för att trycka i sig denna bulle när den lite lätt äckliga mättnadskänslan sprider sig i kroppen som en löpeld. Det kan inte heller vara bara jag som känner på detta sättet. På allt fler ställen ser man konditorier och liknande som har modifierade semlor. Då framförallt semlor där mandelmassan är utbytt mot vaniljkräm. Detta är dock något som jag inte alls tycker om. För om man nu skall äta detta traditionsenliga bakverk så skall man göra det som den skall vara, annars kan det ju kvitta. Det är som till lucia när det är dags för saffransbullen, lussekatten. Där har det kommit allt mer lussekatter utan saffran. Då är det ju inte längre en lussekatt. För även om jag inte följer alla traditioner så anser jag att man inte skall modifiera dom. Antingen så gör man det som det är meningen eller så kan man hoppa över det helt och hållet. Så därför kommer jag i år inte att äta någon semla, varken med mandelmassa eller med vanlijkräm.

Men så har det inte alltid varit. Framförallt när jag var liten älskade jag semlor. Det var bara ett problem.. I norrland som jag nämnde så är det även tradition att äta bruna bönor på fettisdagen. En tradition som min kära mamma ofta tog vara på. Så valet var då enkelt. Skulle man få äta en semla, ja då skulle man först äta sin portion med bruna bönor. Nu är det så att jag tycker att bruna bönor på alla sätt är allt annat än gott. Men ja, jag ville ju verkligen ha min semla. Så högst motvilligt åt jag upp min portion så jag kunde få min semla. Det var helt enkelt så att mitt gottesug var så mycket större än avsmaken för bruna bönor. Detta gottesug som än i dag lever kvar i allra högsta grad. Men nu är jag vuxen och kan välja annat före både bruna bönor och dessa semlor, vilket jag tyvärr gör lite för ofta. Men det är något jag försöker tänka på. Speciellt nu när jag inte tränar så mycket som förr. För om jag inte gör det.. ja då ser jag nog snart ut som en fettisdagsbulle..

              
Imorgon börjar vinter OS i Vancouver. Eller som det mycket trevligare kallas i Norge OL, Olympiske Leker. Låter på något sätt lite mer trevligt och kamratligt, litegrann som vinter OS är platsen där vuxna människor leker med fruset vatten på diverse sätt. Vinter OS som inte på något sätt når upp till samma nivå som sommar OS, i alla fall inte för mig. Trots att jag är född och uppvuxen i Kiruna där man har snö typ 8-9 månader om året så har jag aldrig fastnat för någon vintersport, åtminstone inte att utöva själv. Nu på OS så är det inte mycket mer än Ishockeyn, tack vare alla NHL proffs, skidskyttet och kanske längdåkningen som man bryr sig om. I övrigt så är det mest olika sporter man kan följa från soffan i brist på annat, allra helst om det finns svenska medaljer att hämta. Man kan ju tex. gnaga sig igenom en curling match bara det finns en chans till ett guld. För det kan man inte komma från. Det spelar ingen större roll vilken sport det är. Bara det finns en chans för guld så kan man titta bara för den sakens skull. För det är något speciellt med OS, sommar som vinter. Då mer än någon annan gång så är det landet som är representerat via dessa aktiva. Även dom som i vanliga fall inte kollar så väldigt mycket sport kan dras med i hysterin kring evenemanget. Det blir något av en vi känsla som inte infinner sig vid andra idrotts sammanhang bortsett från fotbolls VM, som å andra sidan engagerar mer än allt annat i idrottsväg.

Men som jag skrev här ovanför. Det som kan få en att sätta sig i soffan även om inga medaljer finns att hämta är ishockeyn, skidskyttet och längdåkningen.
Utav dessa allra mest skidskyttet. en mycket bra tv sport med två olika moment som gör det hela mycket sevärt. Sen att det dessutom finns hopp om svenska medaljer, ja till och med guld, gör ju inte saken det minsta sämre. Detta är ju dessutom den sport i OS där vi har klart bäst guld chanser. Varje lopp Helen Jonsson ställer upp i så har Sverige en rejäl guld chans. Sen att jag, hon och resten av svenska folket bör vara nöjda med ett enda guld är en annan sak. Det är bara se hur det gått för vår förre stora skidskytt, Magdalena Forsberg, i hennes OS starter.

Ishockeyn är ju bara intressant av det faktum att alla NHL proffs finns med. För utan dom så har sporten noll i värde som mästerskapssport. Titta bara på VM. En urvattnad turnering som tragiskt nog spelas varje år och som inte har alla dom bästa i världen på plats. Det är ungefär som att spela ett fotbolls VM utan proffs från Europa...
Men nu när alla proffsen är med skall det bli kul att följa hockeyn. Desutom så unnar jag Peter Forsberg ett sista guld i karriären. För något SM-guld med MoDo lär han aldrig få... Men jag tror nog trots allt att sverige får nöja sig med att slåss om i bästa fall en bronsmedalj.

Längskidåkningen för ju numer inte så ofta med sig svenska medaljer som det gjorde förr. Men det är fortfarande en mycket trevlig vintersport att se. Nu är väl det enda medaljhoppet Charlotte Kalla. Många tänker då säkert slänga in sprinten där vi har medaljchans. Men jag har personligen ungefär lika höga tankar om sprinten som alla mästerskap i kortbanesimning. Det vill säga inte alls. Dom bästa av dom sämsta är dom som satsar på det, lite grann som hockey VM.

Förr hade vi ju även rejäla medaljchanser i utförsåkningen. Men nu för tiden finns där inte många hopp om medalj där helller. Inte ens med hjälp av en katabatisk vind i ryggen. En av få som har kapacitet att ta medalj i utförsåkning är Anja Pärson, och hon är en av väldigt få som jag aldrig hoppas tar medalj när hon skall till att tävla. Inte ens i OS trots att hon är svensk.


I princip alla människor har ett eller flera egna minnen från OS som dom aldrig glömmer. Dom där stunderna som var speciella, kanske inte bara för att det var det guld som bärgades. Det har såklart även jag och jag tänkte dela med mig av mina två bästa minnen från dom vinter OS som jag upplevt:

* Jörgen Pääjärvi i OS 1994 i Lillehammer. Pääjärvi som är en puckelpiståkare som i Lillehammer slutade på en 5:e plats. Många kan nog undra hur jag kan kommaihåg detta med så glada minnen. Men saken är den att han är från Kiruna. Så när det var dags för honom att tävla i finalen så fick alla som ville på skolan ledigt från lektionen för att kolla när han åkte. Det var väldigt mycket folk som tittade och hejjade där i skolan. Just där och då var han den stora lokala hjälten.

* Peter Forsbergs straffmål på Corey Hirsch från straffläggningen i OS finalen i Lillehammer 1994. Detta är i särklass det största OS minnet som jag och säkerligen många med mig har. En helt fantastisk straff i ett så avgörande läge får det mesta annat i idrottsväg att blekna i jämnförelse. Att sedan Tommy Salo var den som säkrade allt med sin straffräddning mot Paul Kariya är något som av förklarliga skäl glöms bort i sammanhanget.´

                    

Inte många har väl missat bilden på den lilla kinesiska pojken Lao Lu som står fastkedjad vid en stolpe medans hans pappa arbetar. Då pappan inte har råd med dagisplats och ingen kan vara barnvakt så låser han fast pojken vid en stolpe med en kedja. Detta för att han inte skall bli kidnappad precis som hans äldre syster tidigare blivit.
Det är på alla sätt en hemsk historia och visar hur orättvis denna världen är. Pappan agerar av kärlek och gör det enda han kan för att han inte skall förlora sin son också. Ingen kan väl förebrå pappan för hans agerande då han måste dra in pengar för att dom skall överleva.

Men någon dag senare tog historian en ny vändning då ett lokalt dagis erbjudit pojken en gratis dagisplats i tre år efter att bilderna kablats ut över världen. Alla är nöjda och glada såklart. Lao Lu slipper stå fastkedjad, pappan slipper göra det ingen förälder någonsin skulle vilja och dagiset och dess chef samlar en hel massa pluspoäng. För varför måste det alltid vara på samma sätt. Ingen har brytt sig om denna pojken förrän nu. Nu finns där pluspoäng att hämta. Att vara den räddaren i nöden, riddaren på den vita hästen. För nu har hela världen sett vad han behöver stå ut med varje dag. Då kan man gå in och vara en hjälte. För har man möjligheten att framstå som en räddande ängel, ja då ställer man upp. Sen att det finns tusentals barn som har det lika illa och som också behöver samma typ av hjälp, det tänker man inte på.

Det är ungefär som alla välgörenhetsgalor som sänds på tv. 364 dagar om året bryr sig inte folk om att skänka pengar till varken tiggare eller välgörenhetsorganisationer. Men när TV4 sänder ett välgörenhetsprogram på tv, ja då ger folk 200 spänn för att stilla sitt dåliga samvete.  Men vad händer resten av året då? Varför skänker folk inga pengar då? Varför bryr folk sig bara dom gånger det syns i media? För missären och tragiken pågår året om i världen och så även i Sverige.. Varför finns du inte alltid där? Inte för att stilla sitt samvete, utan för att dom verkligen bryr sig.
Det skänks pengar till malaria drabbade, till svältande barn och vuxna i u-länder, vilket är bra, men man glömmer alla som lever under missär i vårt eget land. Hur många där ute skänker en slant till den som tigger pengar utanför McDonalds? Hur många är det som verkligen köper en tidning som tex. Faktum och stödjer dom helösa? Inte nog många. Varför? Kanske för att TV4 aldrig gör en välgörenhetsgala för dessa människorna. För hade dom gjort det, då hade folk mest troligt känts sig tvugna att stilla sitt egna samvete och skänkt pengar.

Det är inte bara såna här välgörenhetsgalor som får människor att agera. Ni kommer väl alla ihåg Nelson. för det räcker med att säga Nelson så kommer alla ihåg den lilla noshörningen som kämpade för sitt liv 1995. Nelson föddes med en obotlig hjärnsjukdom som fick hela landet att engagera sig. För Nelson synte sju i media. Men att det fanns tusentals människor i landet och miljontals utanför våra gränser som också kämade för livet och behövde hjälp berörde ingen. Det var ingen som skänkte dom pengar eller hjälpte dom. För dessa människorna syntes inte på tv, och syns man inte där så verkar man inte finnas. Alla hjälpte och/eller brydde sig om den lilla noshörningen Nelson, för Nelson syntes.. alltså fanns han.

Men nu skall ni inte tro att jag inte tycker det är bra att Lao Lu fått en dagisplats, eller att välgörenhetsprogram drar in pengar. Tvärtom! Men dessa problemen finns dag in och dag ut året om, även om man inte ser dom i media. Det får man inte på något sätt glömma.
Det får inte vara så att man måste synas för att finnas....

Ni har säkert inte missat "nyheten" om det lilla marsvinet som åts upp i tv-programmet Landet brunsås. Om ni nu har det så kan ni läsa artikeln här --->. För er som inte orkar läsa den kan jag sammanfatta den lite kort. Det är ett matlagninsprogram och i detta avsnittet så åt Erik Haag ett marsvin tillsammans med en familj från Peru, där det är en vanlig maträtt. En del av det som upprört människor är det faktum att detta marsvinet köptes på blocket av en familj som skulle sälja sitt husdjur. Intet ont anande sålde dom djuret som sedan tillagades i tv. Familjen som sålde marsvinet är upprörda och diverse djurrätts organisationer rasar mot allt från inköpet, till avlivningen till det faktum att dom åt ett marsvin.
Personligen tycker jag att köpa ett djur på blocket som säljs som husdjur för att äta upp det är både moraliskt fel och direkt förkastligt. Men det faktum att dom åt marsvin i programmet tycker jag inte på något sätt är fel. Vilka är vi att säga vilka djur som är rätt att äta och vilka man inte skall äta? Vi äter nötkreatur i Sverige, något som 900 miljoner hinduer i Indien aldrig skulle göra. I Kina käkar dom hundar(det finns för övrigt en dansk film som heter så med nordens bästa skådespelare Kim Bodnia i huvudrollen) vilket vi aldrig skulle göra här. Varför har vi rätt i den frågan? I Peru äter dom marsvin, så enkelt är det. Vilka är vi att säga att det är fel?
Jag tycker inte det är fel, inte på något sätt. Vill dom äta hundar i Kina, marsvin i Peru och nötkreatur i Sverige. Ja då skall man absolut få göra det. Sedan att det finns folk som inte vill detsamma är något jag även det har full förståelse för. Allt handlar om vilka traditioner och arv man är uppvuxen under. Att vi inte äter hund i Sverige beror ju på den starka kopplingen vi har till dom som husdjur och bruksdjur. Jag skulle aldrig vilja äta hund, men kan ju samtidigt inte säga att det är fel att det finns dom som gör det. Bara för att vi inte äter det så kan vi inte säga att dom Kineser som äter dom gör fel. Detsamma med dessa små marsvin. Så låt folk få äta sin mat i fred säger jag. Men köp den bara inte på blocket....

---

Ikväll delas förövrigt det stora bloggpriset ut. Jag skall bojkotta denna tillställning då jag på något sätt inte blivit nominerad. Hur juryn kan ha förbisett mig övergår mitt förstånd och med min bojkott skall jag visa hela etablissemanget mitt missnöje med deras agerande. Jag uppmanar er alla att följa mitt exempel och stå upp för mig!