P som i Petter

                    

Inte många har väl missat bilden på den lilla kinesiska pojken Lao Lu som står fastkedjad vid en stolpe medans hans pappa arbetar. Då pappan inte har råd med dagisplats och ingen kan vara barnvakt så låser han fast pojken vid en stolpe med en kedja. Detta för att han inte skall bli kidnappad precis som hans äldre syster tidigare blivit.
Det är på alla sätt en hemsk historia och visar hur orättvis denna världen är. Pappan agerar av kärlek och gör det enda han kan för att han inte skall förlora sin son också. Ingen kan väl förebrå pappan för hans agerande då han måste dra in pengar för att dom skall överleva.

Men någon dag senare tog historian en ny vändning då ett lokalt dagis erbjudit pojken en gratis dagisplats i tre år efter att bilderna kablats ut över världen. Alla är nöjda och glada såklart. Lao Lu slipper stå fastkedjad, pappan slipper göra det ingen förälder någonsin skulle vilja och dagiset och dess chef samlar en hel massa pluspoäng. För varför måste det alltid vara på samma sätt. Ingen har brytt sig om denna pojken förrän nu. Nu finns där pluspoäng att hämta. Att vara den räddaren i nöden, riddaren på den vita hästen. För nu har hela världen sett vad han behöver stå ut med varje dag. Då kan man gå in och vara en hjälte. För har man möjligheten att framstå som en räddande ängel, ja då ställer man upp. Sen att det finns tusentals barn som har det lika illa och som också behöver samma typ av hjälp, det tänker man inte på.

Det är ungefär som alla välgörenhetsgalor som sänds på tv. 364 dagar om året bryr sig inte folk om att skänka pengar till varken tiggare eller välgörenhetsorganisationer. Men när TV4 sänder ett välgörenhetsprogram på tv, ja då ger folk 200 spänn för att stilla sitt dåliga samvete.  Men vad händer resten av året då? Varför skänker folk inga pengar då? Varför bryr folk sig bara dom gånger det syns i media? För missären och tragiken pågår året om i världen och så även i Sverige.. Varför finns du inte alltid där? Inte för att stilla sitt samvete, utan för att dom verkligen bryr sig.
Det skänks pengar till malaria drabbade, till svältande barn och vuxna i u-länder, vilket är bra, men man glömmer alla som lever under missär i vårt eget land. Hur många där ute skänker en slant till den som tigger pengar utanför McDonalds? Hur många är det som verkligen köper en tidning som tex. Faktum och stödjer dom helösa? Inte nog många. Varför? Kanske för att TV4 aldrig gör en välgörenhetsgala för dessa människorna. För hade dom gjort det, då hade folk mest troligt känts sig tvugna att stilla sitt egna samvete och skänkt pengar.

Det är inte bara såna här välgörenhetsgalor som får människor att agera. Ni kommer väl alla ihåg Nelson. för det räcker med att säga Nelson så kommer alla ihåg den lilla noshörningen som kämpade för sitt liv 1995. Nelson föddes med en obotlig hjärnsjukdom som fick hela landet att engagera sig. För Nelson synte sju i media. Men att det fanns tusentals människor i landet och miljontals utanför våra gränser som också kämade för livet och behövde hjälp berörde ingen. Det var ingen som skänkte dom pengar eller hjälpte dom. För dessa människorna syntes inte på tv, och syns man inte där så verkar man inte finnas. Alla hjälpte och/eller brydde sig om den lilla noshörningen Nelson, för Nelson syntes.. alltså fanns han.

Men nu skall ni inte tro att jag inte tycker det är bra att Lao Lu fått en dagisplats, eller att välgörenhetsprogram drar in pengar. Tvärtom! Men dessa problemen finns dag in och dag ut året om, även om man inte ser dom i media. Det får man inte på något sätt glömma.
Det får inte vara så att man måste synas för att finnas....